Nyss på Fatbursgatan:

Han: Alltså jag har tänkt på dom här som måste umgås varje dag. Par alltså. Tänk att behöva träffas VARJE DAG... det måste ju vara... HELT VIDRIGT...

Hon: Jaaaa?

Han: Alltså... man vill ju får SAKNA varann.

Puh. Ett tag trodde jag den sista repliken skulle bli... man måste ju få VARA IFRED.

Haparanda - a home a way from home. Tydligen.

I söndags gick den evighetslånga tv produktionen Ystad-Haparanda i mål.

Säkert var det fest, jag vet inte, själv rensade jag ett trädgårdsland i skärgården.

Men såhär lät det igår:

Jonas: Älskling, dom har GLÖÖÖÖÖÖMT mig.

Jag: Förlåt, vilka?

Jonas: Jag vaknade NUUUUUUU klockan är ju över TOOOOOLV.

Jag: Och?

Jonas: Alla har åkt. Dom GLÖÖÖÖÖMDE mig.

Jag: Okej, du har alltså festat, sovit till efter lunch, inte ställt någon klocka och nu missar du planet från Kallax och dom andra har tio mils försprång hem?

Jonas (mycket olycklig): EXAKT så. Är det såhär mycket avtryck jag har gjort? Ingen saknade mig?

Det kom en taxi, han sladdade in precis innan planet lyfte, och är nu tryggt tillbaka på Söder.

Grattis. Eller inte.

Visst har facebook devalverat födelsedagshälsningen i vår tid?

Visst var det värt lite mer förr, när det också var lite krångligt?

När det inte var det minsta konstigt att glömma.

Älskling, kan du ta ut soporna?

Visst blir det lite roligare om det görs på detta viset?

Som utanför ett hus i London.

Vi VS Djurvännen:

Vi står på London Bridge. Där står också en man med en liten orm. Vi får klappa den.

Jag tar ett foto. En tjej kommer framstegande;

- Använder du BLIXT?

- Nej.

- För hur skulle du tycka om någon gick sådär nära med BLIXT?

- Nu gör jag ju inte det...

- Nähä. Men tänk om det kom DJUR och klappade ER hela tiden? 

Klara: Var hon lite konstig?

Varning - mata inte djuren med händer.

Vi var på London Zoo i helgen. 

Mig och mäklaren emellan:

Jag: Vi är jätteintresserade av huset, men kan inte komma på visningen - blir det någon ytterligare visning?

Mäklaren: Det blir det nog, då hör jag av mig till dig!

Fem dagar senare kommer ett "... nu har budgivningen börjat sms".

Jag messar och undrar lite, får inget svar.

Jag mailar, får inget svar.

En och en halv vecka senare:

Mäklaren: Du har mailat om huset?

Jag: Eeeh ja, du och jag har ju pratat? Du skulle höra av dig?

Mäklaren: Det minns jag inte?

Jag: Du skulle höra av dig om en omvisning?

Mäklare: Jahaha... varför åker ni inte bara dit, där ligger ju en nyckel?

Jag: Det kanske du kunde ha sagt?

Mäklare: Ja, ni kunde ju åkt närsomhelst.

Jag: Det hade vi ju säkert gjort också, om du sagt att det låg en nyckel där.

Mäklare: Vem är du nu igen? Ja, hursomhelst, nu är huset i princip sålt.

Jag: Eh? Så det är ingen idé att vi åker ut?

Mäklare: Jag tycker du börjar bli otrevlig nu.

Vad är det nu igen mäklare gör hela dagarna? Är det guldålder för dom igen eller vad är grejen?

Jag har nu hyrt ett hus istället.

Det på bilden. Där kan vi bo in i kalla september, och vänta på att mäklarna ringer tillbaka.

Om någonsin.