En handyman of my own?

Det ringer på dörren.

Eftersom våra grannar bitvis varit arga och kärva, hukar vi oss. Förbereder oss på det värsta.

Jonas: Jahaaaa?

Granne: Godkväll, jag behöver hjälp med min tv. Att installera programvaran.

Jonas: Ja, alltså jag kanske inte är så haj på det... alltså jag är inte jätteteknisk...

Granne: Jo. Du jobbar med tv.

Jonas: Ja, men...

Granne (mycket sträng nu) : Jag såg minsann dig, PÅ tv. På Kristallen.

Nu har Jonas inte fler bortisar, utan måste gå med grannen.

Och nu kommer det coola - han GÖR det! Han fixar det.

Nu kommer hela huset att komma, det är jag säker på, internet, droppande kranar, boxar... Jonas har bara börjat sin karriär som husets egen man. Hahahahahaha.

Men av allt, vad är det ni INTE kommenterar?

Nio inlägg ner berättar jag om roll-on-kule samlingen i mitt föräldrahem. Som sparats för att man "...kanske kan hitta på något kul med kulorna". Det finns en bild? det är ju jätteknasigt? Eller är jag helt ute och cyklar? 

Nej, dom behöver ju inte long-leg room. Eller?

Längst in vid fönstret. Inte vid nödutgången. Och inte med fritt rum framför... DÄR sätter vi rullstolarna. Bara att rulla in. Perfekt. Eller?

"Det är inte som du tror"

Såhär mellan resorna passar jag på att sortera kvittona. Det kan man inte tro när man ser skrivbordet. Eller snarare, eftersom man inte ser det.

Mitt eget Ocean Race:

Vi sitter i en båt i bukten utanför amazonfloden. På ett självklart sätt läcker den. Men jag börjar inte hånskratta åt min resa förrän ägaren säger "... bara vi får upp seglet kommer det att gå undan...", och sedan sätter detta segel. Detta lapptäcke.

Ja. Andra raden är scarfes med Golden retrievers på, det stämmer.

Ah, grått och gult... att ingen tänkt på det tidigare?

Lufthansa lyckas med en flygplansestetik utöver det vanliga.

Bara några minuter senare blir det komplicerat:

Vi kan inte lägga till, men vi simmar iland. Vi måste ha med teknik, men vi har en bra splashbag. Vi måste klättra på sylvassa klippor som bara kan återfinnas här och typ i dödsriket. Men det är inget problem.

Problem blir det när telefon, walkie och vi själva några minuter senare simmar runt i atlantvatten. 

Kill Bill - ny version, alla talar svenska!

I en vecka har detta varit min följetong. Weather.com, och satellitbilderna på Hurricane Bill.

Alldeles för långt bort för att ett palmblad skulle ens röra sig i vinden där vi jobbar, i Dominikanska Republiken.

Tillräckligt nära för att skicka ordentliga svallvågor. Men nu.

Nu har Bill dragit vidare. Lugnat ner sig, från en fyra på orkanskalan till en rejäl storm.

Nu kan dom surfa i Boston.

Det tycker jag är precis perfekt. Äntligen.

06.10 på väg till London.

Jag har rest en del på sista tiden. Allt i linje med denna måltid, på det hela.

Skylten är tydligen på italienska. För jag förstår ingenting.

Ibland säger inte ens fem bilder ett skit.

... 

- Pappa pappa, vad är det barnen leker med?

Jag: Pappa, vad är det egentligen barnen leker med däruppe?

Pappa: Vad?

Jag: Något slags stora kulor?

Pappa: Jaha, det måste vara skålen med roll-on kulor dom har hittat.

Jag: Roll. On. Kulor???

Pappa: Jag tar ur kulan varje gång en deo är slut. Tänkte att man kunde använda dom till något.

Nej för helvete, dags att vakna.

... tid att blogga.