Trött på jobbet:

M: Men kan vi bjuda på en liten sovmorgon innan mötet på måndag? Jag är så TRÖTT nuförtiden.

Jag: Det måste vara åldern?

M: Ja. Absolut. Jag skall genast ringa Akademikliniken!

Fisk eller fågel i Östafrika:

Vår apexpert Martha och jag pratade länge om namn och titlar.

I en del av världen där man inte har tv, inte kan svänga sig med referat som "du vet som i vinjetten till Entourage", och både jag och Martha räknas som urgamla (över fyrtio), är vi inte helt lättplacerade.

Vi har båda jobb, och alla i byn har iallafall en vag aning om vad vi gör. Jag har familj, inte Martha.

Dom kallar mig miss Ylva.

Martha kallar dom Sir.

Brussel Air guidar på Bästkusten:

Jag läser alltid guider. Guideböcker, små resetips, reportage, sammanfattningar i tidningar.

Men man måste alltid alltid ha schiffernyckeln. Ett eget Mc Donaldsindex.

I Bryssel Air fallet blir jag lite misstänksam redan när O Learys Irish Pub bli bästa barhänget i Kampala (no way), men helt säker när de plötsligt har en guide över Gothenburg.

I gott-gäng-fiskgratängstaden tipsas man om den här häftiga skoboutiquen:

"Nilsons Shoes - situated on Avenyn, very fashionabel and cool shoes, with high quality...

Om du bara skall besöka EN skoaffär i Göteborg det här året... då kanske inte det är Nilsons? 

Innan jag ställde en fråga för mycket:

Det var så trevligt. Lite safari, några gin tonic med managern.

Och sen:

Jag: Men hur är det med Kongo konflikten?

M: Jaaa... det kommer ju flyktingar ibland. Och förra veckan stal någon två AK4:or av våra vakter. Bakom träden där.

Jag: Men var det inte någon stöld här förra året också?

M: Jo just det, men det var ju en kille som fått sparken ur armén. Han kom ju hit och hotade gästerna med en handgranat. Så dom fick ge honom allt dom hade.

Jag: Eeeeh. Jaha.

Och sedan vaknade jag 02.14 och kunde inte somna om. Och undrade om det skulle uppfattas konstigt om jag krafsade på Johan eller Georges tält, och om jag kunde sova där isåfall, eller om jag bara skulle sova UNDER sängen?

Eller bara inte alls, som det blev.

"Lekande barn" på afrikanska?

Liten afrikansk ordlista:

Now: närsomhelst, inom en vecka.

Now now: ganska snart, men allt är relativt.

Just now: Det är nästan med en gång. Som här, vi åker just now, skall bara pumpa däcken först...?

Note to self: glasögon.

Glasögon, don´t leave home without it.

Det tog en stund innan jag fattade varför chauffören stannade just här. Och varför Johan och George tog fram kamerorna.

Sen reste sig stenarna och några gäspade.

Friluftsliv:

Vid tio är det kolmörkt och jag lånar Marthas pannlampa och snubblar hem.

Alldeles försent inser jag att utedasset ligger 25 meter från mitt ensliga hus, och att det inte finns någon dörr, och att det vätter mot en mörk och ändlös djungel.

Aldrig har ett utedassbesök känts mer... uteslutet.

05.14 hör jag steg utanför mitt hus.

06.00 börjar de slakta en av tio hönor.

08.00 skall jag äta frukost med Martha. Potatis och bönor. Igen.

Ja, ni förstår själva.

En dag i landet smøret neråt:

(i ingen særskild ordning):
- Hårddisken kraschar, har ingen dator.
- Anlænder før sent før middag, åker mot djungeln før tidigt før frukost.
- Bensinransonering, måste stå i bensinkø i en och en halv timme.
- Sjælvklart ingen mottagning på telefonen någonstans, i princip.
- Barnens snowracers ær borta, det ær tydligen snø i Sverige. Vet jag var? Nejnejnej,
- Blir bjuden på middag, tar med en kyld flaska vin, får stekt potatis, bønor och kål.
- Sover sjælv i lite avlægset hus i djungeln. Exakt 05.15 væcks jag av steg. Det ær tydligen kocken, som skall slakta en massa hønor och har bjudit alla sina vænner på morgonkaffe.
- Åker fyra timmar extra før att hitta en bankomat. Åker længs kongolesiska grænsen mer eller mindre hela vægen. Perfekt. PERFEKT.
- Framme i Buhoma. Johans dator (som ær lagad och har rest med mig från Sverige, ær också død nu).
- Har glømt ta med Ahlgrens bilar till lækaren, och nånstans efter vægen tappat bort en av barnens tre fotbollar.
Fanfanfan. Det skulle varit... någon annan bara.
Men nu, nu sitter jag i Buhoma med en kall øl. Och norsk dator.

Grisen, råttan och kattens årstid står för dörren:

Just när det var som mörkast hörde jag en röst:

"Ylva, vill du jag skall hjälpa dig med dina kvitton?"

Och det var på RIKTIGT. Inte bara inne i själva huvudet.

Tack Jennie.

Jonas pekar med hela handen:

Jonas: Golvet är inte en förvaringsplats. På golvet är bara en plats för MÖBLER.

Jag: Men jag har tänkt att det här är en plats för... mina fotoalbum?

Jonas: Men just nu tar dom upp en kvadratmeter... det är ju 48 000.

Jag: Var det inte 52 000?

Jonas: Då. Nu... nu är det LÅGKONJUNKTUR.

Jonas hjälper till med studierna inför prov:

Jonas: Men Kina är ju en kommuniststat, men dom är ju ändå ett kapitalistiskt land.

Dea: Men kolla, jag kan fånga en tomat med munnen.

Jonas: Eh?

Dea: En gång fick jag in 12 Ahlgrens bilar på raken. Tappade inte en enda.

Såhär tycker Klara om Johan Palms fans:

Jag läser om Johan Palms hysteriska fans i kvällstidningarna. En av 16-åringarna i Idol, för dom som inte visste det (mamma?). Dom skriver att de skriker. Jag som satt på raden framför förra veckan kan säga att det stämmer. Verkligen. Dom grät högt också, fast Johan inte satt löst för en sekund. Brevet ovan skrev Klara dagen efter.

Jag: Menar du att musiken var hög?

Klara: NEJ. Men dom där tjejerna. Dom som BARA skrek, HELA tiden!

Nyss på Södermalm:

Dresscode: filmstjärna, inte tecknat. Klara skall vara Hermione, Mathilda Daphne (Scooby Doo). Jag har just sytt färdigt Gryffindor märket till Klaras tröja (egentligen på manteln).

Jonas: Du fattar att Dea kommer att vilja ha ett sånt va?

Sen går han på fest. Några minuter senare kommer Dea.

Dea: Ååååååh - kan vi inte göra ett sånt, och sy på pappas StoneIsland tröja? Osså kan jag ha den HELA tiden? 

Nu har jag bara en lila Daphne kjol kvar.

Vapenspecialisten tar kundservice till en annan nivå:

Är det inte öppet det heter? Det man skall ha när kunderna kommer?

Klara har tydliga etikettsregler:

Jag: Jag vet att maskeradreglerna är att det skall vara en filmstjärna men inte tecknat? Men jag är ju VUXEN, kan inte jag få vara Marge? 

Klara: Nä. Du kommer att bli jätteful med blått hår. Det skulle inte passa dig alls.

Sista ordet går till Dea:

Jag: Verkade tabletten?

Dea: Vadå, jag tog den för två sekunder sedan?

Jag: Eller typ tjugo minuter, har du tappat tidsbegreppet?

Dea: Vadå, du som säger vi ses om en kvart och dyker upp dagen efter typ? Skall du prata TIDSBEGREPP verkligen?

Tre sorters lögn:

Lögn, förbannad lögn, och statistik. 

Här är ett enkätsvar i Expressen som bara blir till fler frågor:

1. Varför svarar 26% av den svenska kvinnorna på en fråga om en kvinna de påstår att de inte hört talas om? Orka, någon?

2. Hur tänkte de 2% av männen som vill påstå att de bara vill ha en "vänskapsrelation" med Linda Rosing?

Igår kväll i Köpenhamn:

Tåg från Malmö central 21.02.

Framme 21.37. Vid bord på Sans Soucis ca 22.10.

Då fanns det bara ost kvar i köket. Men den åt vi upp.

Just nu i ett konferensrum nära mig:

Varje gång jag går förbi har de en ny powerpoint uppe. Just nu "Förstår Stolt Ansvar".

de har också haft "Våga" och "Var Dig Själv". Och trettio andra, liknande. Det ser ut som en managementsketch. 

För tidigt, och för långt från sängen:

Det fanns en tid när jag alltid föreslog Brommas då nedlagna flygplats för stillbildsplåtningar.

Men nu. Nu går det plan härifrån vid sex, och jag åker med. Malmö nästa!

Så nära, men ändå så långt borta;

28/11

Jag reste till Uganda med Johan L för att träffar apor och andra primater.

4/11

Jag påbörjar min 28-timmars dörr till dörr resa, hem.

5/11

09.30 - Jonas lämnar "hem" och reser till Filippinerna.

11.15 - jag anländer hem.

10/11

07.30 Jonas kommer hem och går och lägger sig.

07.50. Jag och barnen lämnar the building.

-----

20.30 Jonas har somnat som en hundraåring tant. I sovrummet. Jag har jättetråkigt, i köket.

22.10 Zzzz. Han verkar jättetrött. Kanske att jag vänder på honom framåt helgen, så han inte får liggsår.

Just nu på Fatbursgatan: Ett annat par skall kolla film.

Inte jag och Jonas, men två tonåringar vi känner, har hyrt en film:

D: Men jag hyrde den när jag trodde jag skulle vara själv. Jag har hört att man gråter HELA TIDEN! Den handlar om en tjej och hennes kille skall DÖ, och sen efteråt har han arrangerat en massa brev, ett i månaden, med grejer hon skall göra - och alla slutar med ps I LOVE JU! Guuuuullliigt!

M: Jag hade kanske inte valt just den filmen.

D: Men du kommer också att gråta!

M: Om jag skrev brev till dig med en massa saker du skulle göra, skulle du GÖRA dom då?

D: Såklart.

M: Verkligen? Skulle du?

D: Ja... alltså, om du var död, då.

D: Skall vi kolla på stora teven eller datorn?

M: Datorn. Den blir nog bra på en liten skärm.

Just nu på Fatbursgatan: Tonåring vs frisyr:

J: Vet du, håret växer EN CENTIMETER i månaden!

D: Va! Otroligt coolt!

J: Man kan räkna ut hur mycket det hinner växa till studenten!

D: Wow!

Jag vill vara han till höger:

Här är årets guld & diamantbloggare.

Nehe just det. 

Vill inte alla vara Zlatan?

Kan inte alla få vara Zlatan, om det handlar om att blogga?

Har funderat mycket över Peter Barlachs tävling (eftersom jag inte ens kan länka så är jag ju knappt korpspelare, men ändå).

Jag nominerar Peter Barlach till Årets Spelare iallafall. Jag tycker hans blogg är helt briljant, nästan alla dagar i veckan. 

Just nu i Göteborg eller för 25 år sedan:

Regn, spårvagnar och meningar som kryddas av "eller så" (bara tillagt i slutet), enna (lite varsomhelst) och "goa". Allt är som det skall vara. Här.

Just nu i Göteborg:

Jag: Men har du någon erfarenhet av friluftsliv?

X: Alltså, jag har varit ute och rott några gånger?

Saker vuxna gör:

K: Mamma varför dog han som jagade krokodiler?

Jag: Alltså, han gjorde ju farliga saker hela tiden... till slut kanske man inte har tur längre.

K: Saker man inte får?

Jag: Ja...

K: Vadå, men säg, viskade han högt under lektioner?

Tonåringarna förberedde oss inför Idolkvällen:

J: Ikväll är han där också, vad han nu heter, Destinys Childs pappa.

D: Men Destinys Child är ju en grupp?

J: Jamen dom är kanske syskon då?

D: Han kanske bara var deras manager eller nåt?

Två timmar senare hör vi Desmond Childs hyllas av hela Frihamnen, som legendarisk låtskrivare av sådär en 3-4000 låtar.

"Jag har en hit sådär vartannat år, det lever jag bra på - tricket är att man måste få ur sig alla dom där låtarna emellan också..."

23.35, i Frihamnen: Påsar till alla!

T: Men vi MÅSTE ju kunna klämma in ett möte... vad tror du om 19.20 ikväll... då hinner jag precis innan sändningen?

Jag: Ja. Eh. För att det skall funka måste jag ha med mig barnen... OCH få platser i studion.

T: Lätt!

Fem timmar senare har vi haft möte, barnen har sett idol på plats och fått allas autografer, ätit glass, kollat hur en ob buss funkar... och att vi misslyckas rätt länge med att hitta en taxi hem känns helt okej.

Klara tackar nej till fest:

Jag: Vad skall du vara på maskeraden?

Klara: Jag skall vara kackerlacka. Jag skall ligga eller krypa på golvet och vara JÄTTETRÅKIG.

Jag: Du vill inte gå va?

Klara: Nej.

Hur snygg på en skala?

M: Jag tycker inte dom är snygga nog.

N: Okej... den här då?

M: Nej, jag menar att dom skall vara hållkäftensnygga - annars får det vara.

Manlig bonding på jobbet, far far away from hemnet:

A: Och ni trivs på båten?

T: Jo. Och nu har vi ju ny värmepump också.

A: Vad bra.

Dåtid i kasse från VI:

M kom hem från skoldisco, arg och ledsen om vartannat. Om jag hade glömt hur det var för sådär en 35 år sedan så kom jag ihåg det nu. Killarna bjuder inte upp utan står i ett hörn. Musiken är ganska hög så man kan inte prata. Man tappar bort sina kompisar. Killen man gillar dansar med någon annan "hela hela kvällen".  

- Tänk på mig då, säger jag, Jonas dansar ju ALDRIG?

- Men du fattar ju ingenting! Jag är väl inte fyrtioett eller nåt, jag är TIO!

- Det här var den sämsta dagen i hela hela mitt liv. Jag vill slå sönder något.

Och äntligen kunde jag och Klara hjälpa till. Resterna av tallriken ligger i kassen på bilden.

Igårkväll på Fatbursgatan:

Klara har bakläxa.

På modernt vis. Vi skall alltså baka stora rosa maränger till hela rosa gruppen. Med deras initialer i choklad på toppen.

Idering vs. tid/rum:

Jag och Idering har bestämt att äta lunch på onsdag. Idag.

Jag påbörjade min resa igår morse vid sju, reste på knöggliga grusvägar via Fort Portal och Kampala, för att hinna med Brussel Airs flyg vid midnatt. Vid sex var jag i Bryssel. Väntade i tre timmar på flyget till Bromma. Fick tag på en taxi. Ringde Johan:

Jag: Kan vi inte äta på Melanders i Söderhallarna?

Johan: Njaaaaa... det känns väldigt långt bort?

Fan. Jag var just tvungen att lära mig ett nytt ord.

Vertraakt. Det betyder tydligen försenat på något belgiskt vis. Uppsida: Ingen

Plåster på såren: wireless

Just nu i USA: Sarahs 15 minuter är slut.

... inte en sekund för sent.

Mess från Sverige; "Vi är på tv-festen!"

Kul. Kul. Jag har en egen tv fest här i Entebbe. Här måste man checka in tre timmar innan flight, och Ola reste före mig. Nu har jag tv fest med valvaka. Ensam. Just nu håller Mc Cain ett tal där han berättar att loppet inte är kört... Moahahahahaha.

Följ med farbrorn upp i skogen så får du gå på högskolan:

Så jävla trasigt. Först skrev jag jättelångt här. Men det var ju helt onödigt, den här bilden säger ju allt. Att bo i ett land där den kampanjen behövs?

Det är mycket man kan hålla käften och aldrig mer gnälla över hemma, känner jag. Jag skall börja med CSN.

För en vecka sedan i Kampala:

J: Penisförstoring här? Är inte det lite... sand i Sahara och den skiten?

Välsignad shopping i Fort Portal:

Just nu i Fort Portal:

Vi närmar oss civilisationen med stormsteg. Eller iallfall fyrhjulsdrivet.

Just nu vid ekvatorn:

Den ekologiska resan fortsätter.

Nu, nu händer det:

Vi åker mot Entebbe, och flyget hem. Det var länge sedan jag jobbade på något så knasigt. Och härligt. Och träffade så mycket sköna människor - INGEN har klagat den senaste veckan, trots att vi ändrat saker hela tiden, saker glömts, någon glatt har ljugit, en annan minns hur det verkligen var, många är nervösa eller trötta... och de lokala, som undrar WHY.

Ja. Alla. Fan vad ALLA ändå höll ihop det. Nu är det bara resten kvar.

Ursäkta, vad sa du?

"I have promised them some comfort" ringer lite i mina öron. Precis innan hela expeditionen gick iväg igår, vad jag tvungen att skaffa en bärare till. De var redan femton, alla med mellan femton och tjugo kilo i ryggsäckar... vatten, stativ, mat, tält... packlistan var ändlös.

Men till komforten. Jo, då hade teamen lovats kuddar.

Dom skall bo i tält, sova i skogen, äta ur små plastlådor, dricka ljummet vatten, sova på knöggliga rötter, bajsa i skogen (OCH dom har måst lova att elda upp papperet efteråt).

Nu kuddar. Och den där bäraren, som själv känner att han kallats in för att bära en ryggsäck fylld av... luft. Han har fått något att fundera på.

Det var bara tre kuddar till slut.

De dimhöljda bergens tv-produktion:

Det är nästan mörkt i dalen nu, och jag och Johan skall snubbla tillbaka från internet lodgen. Såklart har vi pannlampor, såklart har vi aldrig dom med oss, såklart lyser vi vägen fram med mobilerna. Det är ju ändå det enda vi kan ha dom till här. Där uppe på berget sover dom nu, eller snart. Omgivna av runt 450 bergsgorillor, ca 40 ganska aggressiva skogselefanter (de äter tydligen något blad som gör dom lite småpackade), 360 fåglar, chimpanser.

Bwindi Impenetrable Rainforest är den enda plats i världen där de tre människoaporna samsas i skogen. Bergsgorilla, chimpans och människor. Fast det är nog det sista dom där uppe tänker på ikväll.

I the impenetrable rainforest hör ingen dig skrika:

... man hör bara de 360 fåglarna.

Samtidigt på lodgen:

- Okay guys - you heard of trial and error, right? No? Okay then...

George har nu i en timme försökt förklara ett komplicerat system med ett tält upp, en kastrull dit, glöm inte kolet, om ni ser en kamera kasta er åt sidan, åtta av dom här muzungusen är deltagare, dom skall ni inte hjälpa...

Nu har han gett upp och gör en karta med små prickar som flyttar upp och ner i skogen. Och teckningar. Allt är glasklart.

- Crystal clear now guys? No? Anyway...

Just nu i Bwindi:

Dom väntar på samma sak som vi. Åtta deltagare skall strax gå förbi, fortsätta på en stig till höger om kyrkan och sedan upp på bergskammen. Någonstans efter vägen kommer Kenneth att ge dom lite överlevnadstips och säkert visa några av de 360 fåglarna. Vi är äntligen på GÅ.

Holländarna kommer att överleva till lunch iallafall:

J: Okay, yes, great... toast,  butter, marmalade... bananas...

Jag: Can I take a picture?

J: Okay, yes... yes... all I need now is pepper.

Hallå personalen?

Jag: Men vad är all veden till?

G: Dom eldar ju dygnet runt för varmvattnet, uppe i skogsbrynet?

Jag: Lägg av nu. Det är ju typ 25 tält här? Alla har badkar?

G: Ja. Därför behövs ALL ved.

(Och sedan går jag upp till skogsbrynet och känner mig riktigt dum. Såklart någon bor i ett tält vid en stor gryta och värmer vattnet till min... cocktailsafari).

Hellre tio fåglar i skogen, eller hur var det nu?

Plötsligt stelnar Kenneth till och sliter upp kikaren. George undrar om det är gerillan från Kongo, eller åtminstone en gorilla.

G: What is it?

K: Is bart.

G: Bart? A bat? In daylight? What kind of bat, a fruitbat?

K: You know there is 360 different bats here?

G:?

K: See! (pekar)

G: Ah, a BIRD!

K: Yes sir, a bart.

Jaha. Det är såhär dom jobbar lokalt...

Hur svårt kan det vara?

Tröst till trött holländsk redaktör på 1900 m. höjd:

G: It not strange, usually you all live below sealevel, right?

Johan planerar sin framtid:

J: Tomorrow, or if, say when, I get a walkie, my dream is to go to Kenneth and say; What frequency, Kenneth?

And then maybe they send me home?

Kenneth är vår guide. Han har såklart en walkie redan. Men eftersom det är både skogvaktare och gränspatrull på dom kanalerna får vi inte leka med den.

Lokalt hantverk, hur svårt kan det vara?

'

Vi har fyra team. En massa läger. Och 21 dagar. Men ingen printer... jag har skrivit schemat för hand nu, med spritpenna... Det gick åt ett helt block. 

I väntan på att få tuppen på ett fat:

Får vi kokta ägg från hans posse. Serverade i gurkor.

Telefonkiosk med högt i tak:

"Drive me to reception" är en av våra vanligaste meningar. Den som förmodligen kommer att driva oss till vansinne. På denna enda vedstapel, på en teplantage, har vi mottagning på telefonerna. Bara här. 

(Johan på bilden står här och pratar med datasupporten på Sveavägen).

Som ni ser bor vi i tält, very outdoorsy:

Jag bor i ett tält. Men det är ett tält med trägolv och badkar.

Det enda som stör mig är att det bor en tupp väldigt nära, som drar igen vid 06.30 sharp.

Nu väntar jag på coq au vin och sovmorgon så blir det här perfekt.

Här tänker Johan på barnen i Afrika:

Vi har gått i tre timmar. Lite för ofta har vi pekat på olika blad, bär och frukter och frågat om de går att äta. Det känns som att 40-60% av alla växter är bra mot diarré, och inget är eadible.

Johan: Alltså, det här crappet med att genmanipulera mat, lägg ner det säger jag. Genmanipulera människor istället. En löpmage bara så att vi kan idissla vafan löv och blad som helst är ju slutet på världssvälten!

Såhär går man över ån efter vatten i Bwindi:

På alla läger platserna behövs lite stockar och pinnar. Eftersom det här är en nationalpark då får vi inte hugga ner dom på plats, utan har köpt dom från någon lokal skogsägare.

Nu har vi bett bärarna att ta upp dom för berget...

- Yes please... you want me to carry the trees into the forest? Can do.

Fan. Det var länge sedan jag kände mig så dum. Men på ett ekologiskt vis.

Pitch i the impenetrable rainforest:

Det här är Kenneth. Vår guide. 

K: Sooo... can you please tell me about this television show?

G: Well basically it´s about eight mountain gorillas... and now eight humans will come and live like the gorillas for 21 days...

K: Yeas....?

Sedan tänker han jättejättelänge och vänder sig om.

K: But... WHY?