fredag 7 november 2008

Dåtid i kasse från VI:


M kom hem från skoldisco, arg och ledsen om vartannat. Om jag hade glömt hur det var för sådär en 35 år sedan så kom jag ihåg det nu. Killarna bjuder inte upp utan står i ett hörn. Musiken är ganska hög så man kan inte prata. Man tappar bort sina kompisar. Killen man gillar dansar med någon annan "hela hela kvällen".  
- Tänk på mig då, säger jag, Jonas dansar ju ALDRIG?
- Men du fattar ju ingenting! Jag är väl inte fyrtioett eller nåt, jag är TIO!
- Det här var den sämsta dagen i hela hela mitt liv. Jag vill slå sönder något.
Och äntligen kunde jag och Klara hjälpa till. Resterna av tallriken ligger i kassen på bilden.

7 kommentarer:

Mrs Li sa...

Du är en mycket god mor!
Fy tusan vad bra!!

ylva sa...

Tack. Det är ändå det finaste någon kan säga till en. Eller skriva. Puss

Godiva sa...

Heja!!

Huskorset sa...

Nästintill exakt som mrs li skrivit ovan föll orden i min hjärna!

Att lära sina barn konstruktiv ilska - dit "slå sönder porslin" definitivt räknas - är en av de största gåvor man kan ge dem, strax efter "älska dem besinningslöst" och "någon form av moral".

Så, för att härma riktigt ordentligt säger jag också:
Heja!!

ylva sa...

Jag är så glad över era kommentarer så jag är alldeles varm i hela hjärtat.

Söderberg sa...

oj
det var överkurs i barnuppfostran
verkligen proffsigt och bra gjort

mina ska också börja få slå sönder saker hemma, oavsett om dom vill eller inte

jag ska tvinga dom

Peter Barlach sa...

Jag började gråta. Fint. Tack.