Vi firar jul idag (21:e):

Och ja, vi är i Göteborg. 

L: Få man vara så åpen att man tar och värmer på lite glögg?

U: Jag var så åpen så att jag drack den kall!

Fotnot: Åpen betyder alltså typ... girig.

Man kan tydligen inte låta kalla presidenter sköta bokföringen.

Vi har ett möte på jobbet, det är långt före lunch.

- Alltså, förlåt, luktar det ÖL härinne?

- Jaaa... nu när du säger det. Öl, vad konstigt?

- Är du säker... jag trodde att det var någons parfym?

- Va?

- Kan det vara min hudkräm, lukta här?

- Neeeej..

- JAG VET VAD DET ÄR, det är ju pärmarna här... vänta, johodå. Kvittona LUKTAR ÖL.

Och det konstiga var att sedan lyfte vi ut dom tjocka tjocka pärmarna med en miljard kvitton och lukten försvann.

Kvar var bara några av oss som liksom försökte... förklara hur det kunde gått till.

Någon riktigt, riktig godtagbar förklaring hade vi inte.

Annat än att det var väldigt varmt, och att det är... liksom gott med öl.

Gud finns överallt?

Min kusins son har haft en bra dag i skolan:

"I X:s skriftliga omdöme står det som ett utvecklingsmål i ämnet SO i åk 2: kunna återge och levandegöra några grundläggande bibliska berättelser. X nämner Rödluvan och vargen och Sagan om ringen."

Det skall tydligen kompletteras en del i utbildningen, men dom har lovat att hålla tyst om en del detaljer. Främst då att Gollum tydligen inte alls är en biblisk figur.

Jag lägger mig platt.

Jag: Men... vi skall ju köra nu... vad är det där på dina byxor... över HELA dina byxor?

P: Lera tror jag.

Jag: Eh okej. Men tröjan, vad har hänt med den?

P: Vi brottades i sanden. Därborta.

Jag: Eeeh ja. Men håret?

P: Vet inte...?

Jag: Men... men... du är ju som... som mina barn... och vi har ju inga EXTRAKLÄDER med oss...

P: Nä... men vet du. Om ni hade velat ha en REN programledare så finns det rader att välja mellan. RADER. Av jätterena programledare.

Jag: Äh, det gör inget. Verkligen. 

Det gjorde det inte heller. Verkligen. Det blev nog faktiskt bara... ännu bättre.

Karibien vs West Broadway

Same same but different, säger jag.

Är 32 dollar för en liten mozzarellasallad ett skämt, oförskämt, eller är det bara jag?

I Karibien hade jag ju kanske inte fått den alls, eller fått äta den medans någon sålde min handväska eller bror runt hörnet. Men ändå.

Så liten faktiskt, att jag beställde TVÅ.

Beyond fucked, skulle jag sagt.

Det sa jag såklart inte, jag blev så förbannad att jag betalade.

Det är fan ännu konstigare.

The odds var fan inte på min sida igårnatt:

En natt skulle jag vara i New York. En natt la jag alla mina pengar på Soho Grand.

Hotellet där man får champagne när man checkar in, och kan låna en guldfisk om man vill.

Då väntar man sig inte det här:

03:45

- Tuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut!

- Attention all guests. There might be a fire. Please stay in your rooms - I repeat - STAY in your rooms - but put a wet towel by the doorstep...

Och sedan uppdaterade rösten i taket mig sådär var femte minut den närmaste timmen.

Sen fick man somna om.

Tack. Tack så hemskt mycket.

Lurade upp på läktaren. Eller inte.

Vi har jobbat i Karibien i tre månader. Det har oftast inte varit helt lätt.

O: Jävla kleptoland. Allt får fötter, överallt.

D: Men idag tycker jag det var lite fint, nu stod ju alla di inhemska helt öppet och snickrade på skeva bord och små hyllor dom skall ta med sig hem...

O: Hmpfff.

D: Men då är det ju nästan inte stöld ens. Alltså, vi SKA ju hem. Det är ju... bara en massa bitar.

O: FAN.

Kontorslandskap

Ännu en dag på jobbet:

FYI: den illgröna, drygt meterlånga ormen är nu utsläppt efter att ha gjort sin insats som tv stjärna, och även den pälsiga insekten i lilla burken är nu mer av ett sprätt-djur, i djungeln.

Nakendag i charkskylten:

Snabbköps voodoo:

Strax efter mataffären, en bit före den italienska delikatessbutiken - där ligger voodoo affären.

Dom mest uppenbara behoven finns redan täckta och tappade på flaskor - kärlek, pengar, andras misslyckanden och vackra barn.

Men dom säljer också anti-jinx spray. Fast just igår var den slut. Otur (som såklart hade avhjälpts med en dust spray - voodoo butikens Moment 22).

En handyman of my own?

Det ringer på dörren.

Eftersom våra grannar bitvis varit arga och kärva, hukar vi oss. Förbereder oss på det värsta.

Jonas: Jahaaaa?

Granne: Godkväll, jag behöver hjälp med min tv. Att installera programvaran.

Jonas: Ja, alltså jag kanske inte är så haj på det... alltså jag är inte jätteteknisk...

Granne: Jo. Du jobbar med tv.

Jonas: Ja, men...

Granne (mycket sträng nu) : Jag såg minsann dig, PÅ tv. På Kristallen.

Nu har Jonas inte fler bortisar, utan måste gå med grannen.

Och nu kommer det coola - han GÖR det! Han fixar det.

Nu kommer hela huset att komma, det är jag säker på, internet, droppande kranar, boxar... Jonas har bara börjat sin karriär som husets egen man. Hahahahahaha.

Men av allt, vad är det ni INTE kommenterar?

Nio inlägg ner berättar jag om roll-on-kule samlingen i mitt föräldrahem. Som sparats för att man "...kanske kan hitta på något kul med kulorna". Det finns en bild? det är ju jätteknasigt? Eller är jag helt ute och cyklar? 

Nej, dom behöver ju inte long-leg room. Eller?

Längst in vid fönstret. Inte vid nödutgången. Och inte med fritt rum framför... DÄR sätter vi rullstolarna. Bara att rulla in. Perfekt. Eller?

"Det är inte som du tror"

Såhär mellan resorna passar jag på att sortera kvittona. Det kan man inte tro när man ser skrivbordet. Eller snarare, eftersom man inte ser det.

Mitt eget Ocean Race:

Vi sitter i en båt i bukten utanför amazonfloden. På ett självklart sätt läcker den. Men jag börjar inte hånskratta åt min resa förrän ägaren säger "... bara vi får upp seglet kommer det att gå undan...", och sedan sätter detta segel. Detta lapptäcke.

Ja. Andra raden är scarfes med Golden retrievers på, det stämmer.

Ah, grått och gult... att ingen tänkt på det tidigare?

Lufthansa lyckas med en flygplansestetik utöver det vanliga.

Bara några minuter senare blir det komplicerat:

Vi kan inte lägga till, men vi simmar iland. Vi måste ha med teknik, men vi har en bra splashbag. Vi måste klättra på sylvassa klippor som bara kan återfinnas här och typ i dödsriket. Men det är inget problem.

Problem blir det när telefon, walkie och vi själva några minuter senare simmar runt i atlantvatten. 

Kill Bill - ny version, alla talar svenska!

I en vecka har detta varit min följetong. Weather.com, och satellitbilderna på Hurricane Bill.

Alldeles för långt bort för att ett palmblad skulle ens röra sig i vinden där vi jobbar, i Dominikanska Republiken.

Tillräckligt nära för att skicka ordentliga svallvågor. Men nu.

Nu har Bill dragit vidare. Lugnat ner sig, från en fyra på orkanskalan till en rejäl storm.

Nu kan dom surfa i Boston.

Det tycker jag är precis perfekt. Äntligen.

06.10 på väg till London.

Jag har rest en del på sista tiden. Allt i linje med denna måltid, på det hela.

Skylten är tydligen på italienska. För jag förstår ingenting.

Ibland säger inte ens fem bilder ett skit.

... 

- Pappa pappa, vad är det barnen leker med?

Jag: Pappa, vad är det egentligen barnen leker med däruppe?

Pappa: Vad?

Jag: Något slags stora kulor?

Pappa: Jaha, det måste vara skålen med roll-on kulor dom har hittat.

Jag: Roll. On. Kulor???

Pappa: Jag tar ur kulan varje gång en deo är slut. Tänkte att man kunde använda dom till något.

Nej för helvete, dags att vakna.

... tid att blogga.

Nyss på Fatbursgatan:

Han: Alltså jag har tänkt på dom här som måste umgås varje dag. Par alltså. Tänk att behöva träffas VARJE DAG... det måste ju vara... HELT VIDRIGT...

Hon: Jaaaa?

Han: Alltså... man vill ju får SAKNA varann.

Puh. Ett tag trodde jag den sista repliken skulle bli... man måste ju få VARA IFRED.

Haparanda - a home a way from home. Tydligen.

I söndags gick den evighetslånga tv produktionen Ystad-Haparanda i mål.

Säkert var det fest, jag vet inte, själv rensade jag ett trädgårdsland i skärgården.

Men såhär lät det igår:

Jonas: Älskling, dom har GLÖÖÖÖÖÖMT mig.

Jag: Förlåt, vilka?

Jonas: Jag vaknade NUUUUUUU klockan är ju över TOOOOOLV.

Jag: Och?

Jonas: Alla har åkt. Dom GLÖÖÖÖÖMDE mig.

Jag: Okej, du har alltså festat, sovit till efter lunch, inte ställt någon klocka och nu missar du planet från Kallax och dom andra har tio mils försprång hem?

Jonas (mycket olycklig): EXAKT så. Är det såhär mycket avtryck jag har gjort? Ingen saknade mig?

Det kom en taxi, han sladdade in precis innan planet lyfte, och är nu tryggt tillbaka på Söder.

Grattis. Eller inte.

Visst har facebook devalverat födelsedagshälsningen i vår tid?

Visst var det värt lite mer förr, när det också var lite krångligt?

När det inte var det minsta konstigt att glömma.

Älskling, kan du ta ut soporna?

Visst blir det lite roligare om det görs på detta viset?

Som utanför ett hus i London.

Vi VS Djurvännen:

Vi står på London Bridge. Där står också en man med en liten orm. Vi får klappa den.

Jag tar ett foto. En tjej kommer framstegande;

- Använder du BLIXT?

- Nej.

- För hur skulle du tycka om någon gick sådär nära med BLIXT?

- Nu gör jag ju inte det...

- Nähä. Men tänk om det kom DJUR och klappade ER hela tiden? 

Klara: Var hon lite konstig?

Varning - mata inte djuren med händer.

Vi var på London Zoo i helgen. 

Mig och mäklaren emellan:

Jag: Vi är jätteintresserade av huset, men kan inte komma på visningen - blir det någon ytterligare visning?

Mäklaren: Det blir det nog, då hör jag av mig till dig!

Fem dagar senare kommer ett "... nu har budgivningen börjat sms".

Jag messar och undrar lite, får inget svar.

Jag mailar, får inget svar.

En och en halv vecka senare:

Mäklaren: Du har mailat om huset?

Jag: Eeeh ja, du och jag har ju pratat? Du skulle höra av dig?

Mäklaren: Det minns jag inte?

Jag: Du skulle höra av dig om en omvisning?

Mäklare: Jahaha... varför åker ni inte bara dit, där ligger ju en nyckel?

Jag: Det kanske du kunde ha sagt?

Mäklare: Ja, ni kunde ju åkt närsomhelst.

Jag: Det hade vi ju säkert gjort också, om du sagt att det låg en nyckel där.

Mäklare: Vem är du nu igen? Ja, hursomhelst, nu är huset i princip sålt.

Jag: Eh? Så det är ingen idé att vi åker ut?

Mäklare: Jag tycker du börjar bli otrevlig nu.

Vad är det nu igen mäklare gör hela dagarna? Är det guldålder för dom igen eller vad är grejen?

Jag har nu hyrt ett hus istället.

Det på bilden. Där kan vi bo in i kalla september, och vänta på att mäklarna ringer tillbaka.

Om någonsin.

Nej, tacka vet jag piketen:

Finnen: Visste du att här finns en kvarts miljon vattenbufflar?

Jag: Nä.

Finnen: Polisen här, dom ridande poliserna, använder vattenbufflar. Rider på dom alltså.

Nu undrar jag: varför då?

Varför väljer den uniformerade polisen ett utryckningsfordon som är så jävla trögt, tjurigt och långsamt som en vattenbuffel? Man sitter ju inte ens majestätiskt högt... bara lite för bredbent och i samma höjd som gående.

Hästar, ja. Till och med cykel.

Men en sadlad vattenbuffel?

En dag i djungeln;

Vi tar oss längs en djungelväg.

Jag och finnen åker i en liten ful kärra efter en åsna.

Vår chaufför har fått en egen ridhäst.

En trulig tonårskille rider på en sadlad vattenbuffel.

Och sist cyklar en äldre man med två paddlar.

När vi kommer över floden skall kortegen stanna upp för då skall jag ha en telefonkonferens med Los Angeles.

Detta är precis så konstigt som det låter. Men ingen av oss låtsades om det, inte ens buffeln.

Nyss på Heathrow 5:

- Do you know... säger en kille som letar efter sitt plan, sin gate och sin terminal.

- Men vi känner ju varandra, säger jag.

- Är du sångerska?

- Eh nej...

- Jobbar du på dagis?

- Nej.

- Häktet?

- Nej.

- Ja, vänta, psyket?

- NEJ!

Han heter Tomas Wikström, och jag och några till gjorde hans skivomslag typ... -91 kanske. Vi hade några väldigt roliga plåtningsdagar på yttersta Torö. Och ja, här står vi på Heathrow. Det är en liten värld.

Ge dom fingret tillbaka för helvete...

Nej. Det sa jag såklart inte.

K: Igår var det en jättekorkad kille som gjorde det där fuckyou fingret till oss i parken.

Men jag sa till honom att vadå, vad är det med det där, det är ju bara ett gammalt finger.

Bra va?

K: Men vad skulle jag ha sagt om han SKRIKIT fuck you istället?

Inför morgondagens studentmaskerad:

Jonas: Skall vi bara ta varsin ansiktsstrut?

(En annan familj skall gå som Sagan Om Ringen, hela Fylke sitter säkert vid deras jävla bord. Nu har vi värsta prestationsångesten. Eller jag.)

Någon?

K: Mamma kan inte du ringa en operatör till balkongdörren?

Jag: Va? Du menar en reparatör.

K: Ja. Eller det. Men vad gör OPERATÖREN isåfall?

I stjärt och fjädrar på kontoret:

M: Nu har jag varit jävligt effektiv. Oerhört.

Jag: Ehhh.

M: Man borde få en fjäder i stjärten, faktiskt.

Lära för livet?

Jag har lovat att sy en klänning tills när D tar studenten, så jag, hon och dom små tjejerna bestämmer att vi skall gå till tygaffären och köpa iallafall mönstret.

Inga konstigheter.

På kvällen, vid vårt matbord, utspelar sig detta:

Jag: Och sedan hittade köpte vi ett jättefint mönster till klänningen.

Jonas: Hurdå... jag fattar inte... hur kan man köpa bara mönstret... sitter inte det liksom - PÅ tyget?

D: Åh pappa, jag FATTADE INTE HELLER när vi var i affären... och dom tog fram en massa BÖCKER... inte liksom... tyg eller något.

Jag: Men... kan ni INGENTING?

Jonas och D: Eeeh?

Jonas: Det här gjorde jag i slöjden: En orange grytlapp som barnflickan slängden, och en trana som tappade huvudet. Nej. Ingenting.

Igår på Fatbursgatan:

Jag: Kom barn, det är söndag och klockan är 19:00 - nu är det Jonas program på tv!

Klara: Men var är Jonas?

Jag: Alltså, han sitter där i husvagnen.

Klara: Men vad gör han DÄRINNE?

Jag: Ja, alltså, dom sitter där och bestämmer...

Klara: Om han inte tänker komma ut, varför skall vi sitta här och titta då?

Min shit list:

Alla fanatiker. Alla alla fanatiker står där. Sak samma egentligen om det handlar om Born Again Christians, muslimer, Hammarbyfans eller folk som orkar skriva arga lappar i tvättstugan (gång på gång). Det är något omodernt med att tro att det bara finns en väg som är rätt.

Nu sitter jag på Kuala Lumpurs flygplats. Det är mycket varmt. Och en lättklädd ung man i luftiga shorts och linne går förbi. Och bredvid honom går hans fru i burka. Nät för ögonen och i övrigt iklädd tjock svart tyg.

Om han... åtminstone haft långbyxor? Jag vet inte jag. 

En bild säger mer:

En fitta, flera fittAR?

Jag sitter med min bror i en bil, på en oändlig landsväg i Malaysia.

Vi skall till Kuala Lumpur, och frågan är om vi hinner eller inte hinner stanna i själva staden på våg väg mot flygplatsen.

Han: Hoppas vi hinner till den där massagegatan där små fittar äter på ens fötter.

Jag: VA?

Han: Näe va. Jag menar små FISKAR.

Jag: Eh. Ok.

Mörka medeltiden, 16:20:

Vi har förhandlat i tre timmar, men vi har haft roligt under tiden. Jag gillar honom, jag tror han tycker om mig också.

Det känns bra. Vi skriver ner essensen av förhandlingen på en servett, så att jag kan skicka det vidare nånstans för ett kontrakt.

Jag: Vad roligt, då kan vi skaka hand på det här då!

Han: Nej, verkligen inte.

Sedan blir det lite stelt och konstigt för jag fattar ingenting och vi bugar artigt innan en av oss går av pontonrestaurangen, mitt i floden, mitt i djungeln.

Och först när han kliver in i bilen viskar min guide att det är inget konstigt, han är bara troende. Och jag är varken hans fru eller dotter.

Jag fortfarande här och funderar över det. 23:30.

Övernattningslägenhet & folköl på kontoret:

JW: Vad spelar du nu?

Jag: Peter Barlach.

JW: Kul det där med övernattningslägenhet.

Jag: Mmhm.

JW: Sist jag träffade honom bjöd jag på folköl. Det var på Mariatorget.

Jag: Mmhm.

JW: Fast det var alltså när jag var arton.

Nu är JW 33.

Jag twittrar inte. Jag messar Jonas.

Under tio minuter igår, när han också garanterat var upptaget med annat, skickade jag följande:

"Väldigt väldigt roligt att föräldraföreningen på Engelbrektsskolan skrivit till Unicef för att bevara storleken på sin skolgård. Hoppas man inte att Unicef har andra skolgårdar att tänka på än just Östermalms?"

"Fast nu ser jag att veckans citatpris måste gå till Berlusconi. Har han verkligen sagt till den italienska jordbävningens offer att de skall se det som en campingsemester?"

"Hur i hela friden kunde Gert missa ett skämt om fällbara säten när både åka och bil var med i bilden?"

"Haha. Dea undrade om dom där äggen du fick med dubbla gulor kan stå i kylen, eller om det är något särskilt med tvågulade ägg som gör att dom måste stå i värmen? På allvar."

Ryms datorn i kostcirkeln?

K har en egen dator.

Den stod såklart på disken i hennes affär, just när hon skulle sälja saft för 20 kronor glaset, och Bular för 2:-.

Självklart serverades saften delvis på dator.

I förrgår hade samma dator avancerat till matbordet, och fick lite kyckling på locket.

K: Åååååå, om det fortsätter såhär ser min dator snart ut som en HEL MÅLTID.

Kärlekens språk:

L: Och sen gick han på festen utan mig, och när han kom hem sa han att det inte alls var lika roligt utan mig... då blev jag jätteglad!

Jag: Ååååh, vad gulligt!

J: Fan vad jag blir provocerad av sånt här trams. Löjligt.

Men hur roligt kan sex bli, egentligen?

Idag i en stor kvällstidning tillkännages att det görs en nya Seinfeld serie.

En porrvariant.

"90-tals succén Seinfeld återföds i porrform", är rubriken.

Producenten intygar: "Jag arbetar med en fantastisk grupp människor som klarar både det heta sexet och komedin".

Det känns tryggt.

Men sen säger han: "Det blir inte bättre än så här".

Jo. Det blir det. Det är det. Det var det på 90-talet.

Figge goes AWOL: igen

För ett tag sedan satt en dansk svenskimmigrant i vårt kök.

- Men varför bloggar du så RYCKIGT?, undrade jag. Börjar, slutar... byter namn... börjar igen.

- Är det bara för att du vet att då får man som allra flest kommentarer, folk som skriver NEEEEEEJ och alla kommer att sakna dig jättemycket.

- Exakt, svarar han.

Man tar alltså livet av bloggen för att kunna läsa snacket efteråt.

Så modernt.

FIGGE SLUTA NU JAG VIIIIIIILLL ATT DU BLOGGAR.

Just nu i ett hotellrum:

J: Men VAD TYCKER DU?

L: Men jag sa ju JA... eller, iallafall i huvudet gjorde jag det?

J: Du pratar mycket i... halva meningar?

L: Ibland slutar jag andas också. Säg till då!

Skinnochbensmal, 2:

L: Och då sa hon "oj, har du en mammaklänning på dig?" Nähe, sa jag.

Jag: Fy vad fräckt!

L: Men sen gick jag hem insåg att det var det... och fattade varför jag tyckt att den där 36:an var så luftig...

Jag: Hm

Ge mig ett ......................!

Klara: Ge mig ett M!
Jag: M
Klara: Ge mig A!
Jag: A
Klara: Ge mig ett...öh... dubbelM!
Jag:Mmmmmm?
Klara: Ge mig ett A!
Jag: A!
Klara: Ge mig ett mellanrum!
Jag: ...........................................?

Tankar på tåget mot Norrköping:

18.31 anländer jag i Norrköping. Jonas jobbar med Gert och Robbans låååååååånga promenad till Haparande. Jag vill egentligen bara träffa Jonas.
Jag tänker mig att jag kan stå lite på avstånd vid redigering/sändning/bandning och
säga saker som:
- .... men ni kunde ju ... ja nä, det här blir säkert också bra.
- Men hur tänkte ni... ja, nä, strunt i det, ni har nog tänkt på allt.
- Eller inte.
- Fast... nej, lyssna inte på mig. Fast jag hade nog... nej, tänk inte på lilla mig.
- Om man skulle ta ett glas vin till?
- Vad synd att... jaha, ni tänkte SÅ. Ja, nä nä, det funkar säkert...
Det kan bli roligt.
Eller inte.

Nyss på kontoret:

M: VA, två veckor, det är ju jättelänge!
Jag: Fast det är nog mer en sådär sexton dagar.
M: Okejokej... sexton dagar låter iallafall lite bättre än TVÅ jävla veckor.
Jag: Hurdå?

Nysvenska i vardande:

K: Ge mig ett G!

Jag: G

K: Ge mig ett J!

Jag: J

K: Ge mig ett Ö!

Jag: Ö

K: Ge mig ett R!

Jag: R

K: Ge mig ett L!

Jag; L?

K: VAD BLIR DET!

Jag: Gjörl? Är det ett ord?

K: Nu är det det, jag kom precis på det.

Trög kommunikation i restaurangkök:

Vi har samlats för att kolla på första avsnittet Robinson tillsammans. Deltagare och vi som jobbat. I en källare på Söder.

Jag följer med en kille i personalen ut i köket, för att reda ut notan.

Han: Men du vem är det som vinner?

Jag: Men det kan jag ju inte säga begriper du väl?

Han: Men vem är det? Är du med själv?

Jag: Eh nä. Vet du ingen brukar fråga vem som vinner. Folk brukar undra om det var några skandaler. Vem som har legat med vem och så.

Han: Men vem vann?

Han: Snääääääällla?

Han: Alltså, jag lovar att inte säga något? 

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Note to self:

Måste lära mig länka.

Måste lära mig lägga in klipp.

Måste komma ihåg att kommentera andras bloggar, inte bara läsa dom slaviskt.

Måste komma ihåg att 27 timmar i Mumbai var på tok för kort.

27 timmar från arrival to departure.

Bonus: Glad man på Brussel Air kunde checka in oss hela vägen dit OCH hem, eftersom vi klarade 72 timmars gränsen. Konstigt.

Grön juice som mellis. På kontoret.

Plötsligt serveras det ett mellanmål. Grön sträv juice och röd.

Juicedieten.

J: Det är Hälsohäxan där borta. 

M: Hörde jag mitt namn?

J: Hälsohäxan.

M: Det hade ni gärna fått kalla mig, OM jag hade varit skinnochbensmal.

J: Okej fast... jag tyckte det smakade gödsel?

M: Tre kilo på en vecka. Det är allt jag säger. TRE kilo. På EN vecka.

J: Har du gått ner det?

M: Nä. Vi börjar ju nu.

Checklista för skitfilm:

1. Den trailas oavbrutet.

2. Ingen skådis är namngiven - än mindre igenkänd.

3. Ingen regissör, manusförfattare eller annan kreatör nämns.

4. Inte ens "from the people that ...."

And the winner is....

"Shopaholic", detta biografernas nya svarta, marknadsförs för att... JERRY BRUCKHEIMER har producerat den.

Det känns ju inte direkt som ett go-see incitament.

Gör inte han ALLT jag ser på tv?

Inte jag, men en vän till mig, har en blogg...

Några citat från helgen löd:

"Jag är alldeles lurvig nu"

"Myckets snö men inga kukar"

Och en bild där hon kysser min svägerska "dunkuddar överflödiga".

Manliga läsare drömmer genast om väninnesex.

Själv får jag höra att MIN MAMMA hört av sig och undrar vad "det där är för blogg egentligen".

Jaaa du. Hm.

Årets nya svart i melodifestivalen:

Alltså, jag har bara sett den fläckvis. Men även då har jag spanat på den nya, helt planlösa, trenden med en massa låtsasband som mest är dekor (verkar det som) - och kvinnliga trummisar.

Som, tänker jag, inte sitter i bild främst för att de har känsla för takt och ton. Väl?

Om det inte låter klokt så var det säkert inte det heller.

Jag har de sista veckorna befunnit mig mellan sol och snö. Från Filippinerna till Åre, från Åre till Costa Rica, från Costa Rica till ett snöigt Newark, New Jersey...

Costa Rica var jag i exakt 3o timmar. Dit och hemresan tog 40,5. Konstigt.

I väntan på ett flygplan till regnskogen...

... sitter jag i SEX timmar på Newark, New York, och väntar. VÄNTAR. Aldrig har jag väntat mer. Ganska länge hotade dom med att ställa in flighten till San Jose. Då, tänkte jag, då är det jag som åker in till Manhattan och sover över! Sen var den på igen, och då tänkte jag göra det iallafall.
Men jag och David Bexelius räknade lite på det där...
D: Du har fem timmar, och du skall vara där två timmar iförväg... drygt en timme åt vardera hållet i transport... det blir perfekt, vi hinner ju äta lunch...
Y: Alltså... där snöstormen?
D: Ja, det är katastrof, ingen kommer nånstans, skolorna är typ stängda.
Och därför är jag kvar på en blå heltäckningsmatta på en ful flygplats.
Detta är tillvaro utan guldkant.

Klara 8 vill lägga en röst i Melodifestivalen:

Susanne Alvengren sjunger.

K: Man kan rösta på ett dyrt och ett billigt nummer. Och smsa. Varför finns det inget nummer där man kan rösta bort henne från scenen?
Det känns som om hon varit där i två timmar nu?

- Älskling, vad tjock du har blivit!

Två kvinnor äter och dricker vin.
Tre män röker och pratar vikt.
Modernt.

J: Men det är väl dåligt av henne, att hon inte säger till mig om jag blivit TJOCK?
M: Ja. Eller nä. Eller, jamen... jag har ju OCKSÅ blivit tjock! HON har inte heller sagt något!
J: Alltså, tänk om man får en sån där JÄTTEMAGE, som man aldrig blir av med.
M: Känner du att du har sådär som två tjocka fileer, liksom bakpå ryggen?
J: Vänta.. ja...
M: Och att det blir sådär lite otäckt när man böjer sig fram... ?
J: Ja, ja!
I: Och när tyget mellan skjortknapparna liksom bångnar?
M&J: Ja, ja... DET är verkligen otäckt.
I: Min bästa tisha, jag är verkligen coolast i stan i den, men inte nu, för den liksom slutar vid naveln...
M: Jag vet EXAKT hur du menar nu...!

Vad trevligt det blir kring middagsbordet när folk hittar ett samtalsämne dom verkligen brinner för, visst?

Nyss hos frisören:

Klara har bestämt att hon skall till frisören och klippa av sig (nästan) allt håret. Hon vill ha exakt samma frisyr som Linda Bengtzing.
Precis innan vi skall gå in stannar hon utanför:
- Alltså mamma, du fattar väl att det inte är för att hon är KÄND eller så, det är för att det är en snygg FRISYR! Okej?!!
- Eh, okej.

När Bistrovagnen passerade Gävle:

Jag: Har ni vatten?
Bistro Kärring: Nej.
Jag: Mjölk?
BK: Nej.
Jag: En festis, smakis kanske?
BK: Nej.
Jag: Har ni NÅGONTING mina barn kan dricka?
BK: Vi har bara vin, öl och jo, en cola light kvar.

I ett tåg med fjorton vagnar? När det är två timmar kvar? Seriöst?

I Åre, lokal tid:

Jag: Men igår var vi ju här, när var det nu igen?
Klara: Elva.
Jag: Elva kan det ju inte ha varit?
Klara: Ett då.
Jag: Då åt vi ju lunch?
Klara: Ja, det var iallafall visare på någon av dom där tre stora siffrorna högst upp på klockan.

Hur svårt kan det va?

Om man nu lyckas få alla i skidbacken att känna sig nästan lite coolare och snabbare MED hjälm - varför misslyckas man/vi/kollektivet så kapitalt med att få till cykelhjälm?
Va?

Fjällräddningen - Stockholms sjukhus 1-0

En offpist-i-skogen åkning med mindre lyckat resultat, och M får åka skoter till sjukstugan. Sedan taxi till hälsocentralen. Det är i slutet på dagen, men jag är en härdad förälder från 08-området.
Jag: Kommer vi att stanna hela natten innan någon tittar på henne?
Syster: Va? Nejnej, vänta, där kommer doktorn, det blir på direkten. Och sen röntgen om det behövs.
Mindre än en timme från skoter till afterski, via vårdcentral/läkare. Wow.
OCH inget brutet.

Tre röster om Rosing:

Jag är nyfiken på "Den rätte för Rosing", men har inte kanal 5 i fjällen (däremot kan jag kolla cricketresultat på bbc nånting, och al-jazeera funkar fint). Därför är det en lättnad att alla andra verkar ha det.
En snabb koll på "status/vänner" på facebook:
1: Kollar Rosing.
X: SEKUNDÄRSKAM!
2: Rosing! Jesus!
Dåså. 2-1. Kanske kan jag missa även nästa avsnitt?

Men hur svårt kan det va?

Hatar man inte den frasen, i alla former?
Hur svårt som helst ofta, tydligen.
En lite förklädd, maskerad form av "hursvårtkandetva" är;
"Det bloggas dåligt tycker jag".
Hm. Men det menas att det bloggas inte dåligt, utan inte alls. Och att den som säger det vill läsa mer, snart.
Tydligen funkar det.
T, som hävdar att hon kortbloggar genom att ofta byta facebookstatus, tyckte att "det bloggas dåligt". Och jag gick på det, tydligen.
Blogg on.

Once in a lifetime - jag överdrev INTE:

I stugan:
Jonas: Men du skämtar, säg inte att du åker med HJÄLM?
Jag: JOOO, ALLA gör det. Två av tre i backen, jag lovar, då räknar jag inte ens dom knähöga barnen, som MÅSTE ha hjälm.
Jonas: Jag skall fan räkna när vi kommer till liften.

I liften:
Jag: Hur går det med räknandet?
Jonas: Det är inte klokt, jag har slutat. Jag slutade vid jättemånga.

Få se nu... varm choklad, en fanta, och.. och...

Vi fikar på Åregården, efter en dag i backarna. Jag fick Gluhwein.
Och skickade den är bilden with love från Åre till Jonas.
Nu är han här! Tänk att friluftslivet lockade så!

Nej, snön saknar jag inte längre.

Tvärtom. I Åre finns nu allt jag längtade efter i Filippinerna. Barnen, snö, kyla, sportlov.
Snö och kyla?
Hur fan tänkte jag där egentligen?

Läget är både mörkt och ljust på samma gång:

Ljust för att det är snö överallt.
Och mörkt för att vi verkar vara insnöade.
Har just hjälpt ett större barn ut genom fönstret. Hon får skotta.
Under tiden hinner jag tydligen blogga lite.

Ligga på jobbet?

Vi var väldigt många par i Filippinerna, några var släkt och ja, allt hängde liksom ihop.
Så frågan: Men vem är hon ihop med?
... var aldrig konstig, man förutsatte alltid att det var någon man kände. Sannolik någon i en bungalow bredvid.
Svaret: Inte någon här, hon är ihop med en vanlig tv-tittare, var lika tänkvärt varje gång.
Tänk.
En tv-tittare.

Nyss i Åre:

Jag: Men hittar du Klara?
Klara: Det är enkelt. Man åker lift upp och backe ner, bara.

Män och saker dom gör, 2:

Men vafan?

Just det.

"Efter MÅNGA TIMMARS krävande innehållsmöte hann redaktör P och redaktör J ändå med paddelbåten ".

Det var ju så jag skulle skriva.

Män och saker dom gör, 1:

Jag: Är det HÄR ni är?

Dom: Ja?

Jag: Okej, ja för vi har...

Redaktör P: Jag skall tala om vad du skall skriva till den där bilden du tog nu: "Efter flera TIMMARS KRÄVANDE innehållsmöte hann dom också med ett snabbt parti kort". Så skall det stå.

Samtalsämnen som passar bra till Mango Daquiri:

- Pannkakor? Men vad ÄR det för en vuxen människa, är det mat, är det godis? JAG vet inte.

-  Men visst finns det INGEN dryck som passar till smågodis?

- Men är inte blöt mat det äckligaste? Våta flingor, Tiramisu som är riktig svampig, vått bröd...

- Skall vi äta pizza eller här?

Redaktör P, i baren 3:

Efter att ha sagt 1 + 2 i inläggen nedan.

"- Tror du att jag säger sånt där står i relation till att jag inte har haft någon flickvän på länge? Att det liksom hänger ihop?"

Hm. Han kanske är något på spåren där.

Redaktör P, i baren 2:

P: Men du, du skall vara GLAD att du inte är lika ROLIG som vi. Då hade du varit ful och tjock!

Jag: Va?

P: Ja, tjejer är ju aldrig lika roliga som killar. Och deras humor står i direkt relation till deras utseenden.

Jag: Jag skall fan blogga det där.

P: Jamen du har ganska bra humor gehör ialllafall.

I baren:

P: Det var roligt sist när du var sådär rödögd och flamsig.

Jag: Va, vadå?

P: Ja... full väl?

Jag: Men du sa RÖDÖGD OCH FLAMSIG?

P: Men inte på ett dåligt sätt... jag GILLADE det.

Jag: Ordagrannt sa du faktiskt rödögd och flamsig.

P: Ja... jo.

Fågel, fisk eller myrkotte?

Vi bor vid Sydkinesiska sjön, omgivna av regnskog. Det finns såklart djur under varje sten. Men myrkotten måste ändå vara det konstigaste. En korsning av grankotte och myrslok.

Just de här har tjuvjagats och skulle smugglas någonstans, men har blivit beslagtagna av polisen i byn. Nu skall dom släppas ut i friheten. Jag hoppas att de dyker upp i baren någon kväll. Än så länge har jag bara träffat möss och ödlor där.

Are we there yet? ARE WE THERE YET?

Nej. NEJ Åsnan. Vi är tyvärr inte där. Än.

Just nu på resorten:

Vi bor inte själva här på resorten, och vi fantiserar mycket om vilka Dom Andra egentligen är:

1. De ryska torpederna: två tjugonånting, med korta hemklippta luggar, blekt hud och vita linnen. En trettioåring man inte lägger på minnet, och en stor kroppsbyggartyp med rakat huvud och formrakad mustasch. Dom hör inte riktigt till det vanliga klientelet, inte gamla pengar, inte företagare, inte japaner, definitivt inte kärlekspar... vi har spekulerat i dagar och nu enats om att dom är fyra ryska torpeder som ligger lågt.

2. Dom japanska Superstjärnorna: ett par i lite ballare kläder än dom vanliga, lite mer solbrända, bättre smink och framför allt har båda lite blonderat (!) hår. Vi tror att dom är superstjärnor, och det är en rolig tanke att dom för oss är... inget annat än 2 japaner med konstigt hår.

3. Dom Grekiska Redardöttrarna: De har sina föräldrar här, men har hängt i baren lite som hangarounds, i flera dagar. Ganska kurviga och med stora frisyrer. Lite Onassis, har vi tänkt oss. Jätterika redardöttrar. Med enorma skepp som kryssar över världen men som ingår i... farfars trustfond?

(Det visade sig sent inatt att dom var studenter från Chile...)

Nämen en kaffe på det här va.

Som sagt. Vi är helt sjukt långt från latte i höga glas.

Nyss i lagunen:

Vi paddlar, jag och Jonas. Skall testa en tävling.

Jonas: Jag vill sitta fram. Tänk att vara en sån där stor blå mun, som sitter i en sten.

Jag: Du menar en jättemussla?

Jonas: Ja iallfall, tänk... "Hej, jag är en stor blå mun"

Jag: Ehm.

Jonas: Är vi fraaaaaamme snart?

Imorse, i sängen:

Han: Jag har inget att ta på mig?

Hon: Nähe.

Han: Jag skulle vilja ha klänning. Det verkar så skönt. Bara att ... dra på sig.

Hon: Jag går upp nu.

Limit: 20 + 12 kilo bagage...

Minst en sån här borde jag kunna unna mig?

Från vaktelägg till gatukök:

När man ätit buffé (för länge) längtar man till slut efter att beställa EN enda sak, som man vill ha JUST NU. Igår blev det en båtresa in till El Nido, och en pizza Hawaii.

Guldkant kan vara så många olika saker, beroende på var man är i nuet.

Same same but different.

Vi är ju iallafall i skärgården. Visserligen i Sydkinesiska sjön, men ändå.

Här filar snickarna på sin hemlängtan:

Transportfrågan:

Vi åker båt, överallt. Idag satt jag och försökte boka några biljetter till Åre. På nätet.

Tåg. Det kändes väldigt avlägset.

Just nu i Amsterdam:

- Mind your step!
- Mind your step!
- Mind your step!
- Mind your step?

Varför är jag dömd till FEM timmars väntan på Schiphol, innan planet till Manila lyfter? Och varför, OH varför, satte jag mig redan nu vid Gate 20, precis bredvid ett rullband, just där en högtalarröst oavbrutet säger "Mind your step"?
Till resenärer som tydligen skall få resa någonstans inom en rimlig tidsrymd.

Vanteträdet - i ett kvarter nära mig:

Jag raljerade i våras över att en förälder på skolan samlar strumpor till en udda-strumpa-installation i Södermalms Allén. Jag lägger mig nu platt inför vante-trädet.
Det var vernissage på det här verket tidigt i våras, men sedan har löven ställt till det, och inte förrän i november såg man storheten igen.

Jag vet Jonas, vi sa inga fler loppisfynd... MEN...

Vem kan motstå ett aldrig öppnat, inplastat Expedition Robinson spel från -99?
Den stora Ökampen, "...hela familjen kan samlas kring spelet med alla de kända tv-stjärnorna". Det var året med lag väst, killpakten med det hemliga tecknet, Martin Suorra lärde var svensk att göra tanborstar av pinnar, Lisa Knapp hade ännu inte mött Andreas Johnson, Klas Dahlström hade inte blivit kvällstidningsjournalist... och vi var i Filippinerna. Jag erkänner, det var inte jag som gjorde det här UNIKA fynden. Det var Calle B. Men JAG FICK DET!