M kom hem från skoldisco, arg och ledsen om vartannat. Om jag hade glömt hur det var för sådär en 35 år sedan så kom jag ihåg det nu. Killarna bjuder inte upp utan står i ett hörn. Musiken är ganska hög så man kan inte prata. Man tappar bort sina kompisar. Killen man gillar dansar med någon annan "hela hela kvällen".
- Tänk på mig då, säger jag, Jonas dansar ju ALDRIG?
- Men du fattar ju ingenting! Jag är väl inte fyrtioett eller nåt, jag är TIO!
- Det här var den sämsta dagen i hela hela mitt liv. Jag vill slå sönder något.
Och äntligen kunde jag och Klara hjälpa till. Resterna av tallriken ligger i kassen på bilden.
7 kommentarer:
Du är en mycket god mor!
Fy tusan vad bra!!
Tack. Det är ändå det finaste någon kan säga till en. Eller skriva. Puss
Heja!!
Nästintill exakt som mrs li skrivit ovan föll orden i min hjärna!
Att lära sina barn konstruktiv ilska - dit "slå sönder porslin" definitivt räknas - är en av de största gåvor man kan ge dem, strax efter "älska dem besinningslöst" och "någon form av moral".
Så, för att härma riktigt ordentligt säger jag också:
Heja!!
Jag är så glad över era kommentarer så jag är alldeles varm i hela hjärtat.
oj
det var överkurs i barnuppfostran
verkligen proffsigt och bra gjort
mina ska också börja få slå sönder saker hemma, oavsett om dom vill eller inte
jag ska tvinga dom
Jag började gråta. Fint. Tack.
Skicka en kommentar