En god vän avled igår i en bilolycka i Norge. Och Ernst Paul Hasselbach var en av dom jag inte riktigt kan föreställa mig livet utan. Inte bara för att han kändes så nästan odödlig, men för att världen kommer att bli lite lite torftigare utan honom. Innan jag var säker på att det otänkbara var verklighet, hann jag ringa hans mobil. Om han svarar nu, tänkte jag, då är livet bara som vanligt och det finns luft och skratt till alla. Men det var bara hans telefonsvarare.
Ett konstigt sista minne av någon man berättat det mesta för, druckit med, och ätit otaliga middagar med. Nu återstår bara att dricka för.
Någon konstaterade just att det är sorgligt att EP som älskade amerikansk politik och var ett så stort Obama fan, inte kommer att få se Obama vinna.
Men det allra sorgligaste är att vi inte få se honom bli gammal med oss och sin familj.
Nu är det bara saknad kvar. Och många, många minnen.
3 kommentarer:
Fruktansvärt.
Varm tanke och klapp på kind.
Ja. Fruktansvärt. Det värmde. puss
Fan vad obehagligt. För mig har han mest varit en skugga på robinson men jag minns i alla fall den intensitet med vilken han spelade volleyboll. Allvarlig, frustande och absolut inte på skoj. Respekt.
Skicka en kommentar